Realister i moral hävdar att det existerar värdefakta. Dessa värdefakta konstituerar det som är rätt och det som är fel. Det finns olika sätt att hävda den realistiska positionen. Man kan t.ex. ansluta sig till partikularism (en variant är intuitionism) eller universalism (en variant är utilitarism).
Antirealister i moral hävdar istället att det inte existerar några värdefakta. Således har vi inget vi kan härleda våra föreställningar om rätt och fel till.
Det vanligaste och mest uppenbara argumentet som brukar anföras mot realismen är att vi med enkelhet kan se en så stor mängd oenighet i etiska frågor, mellan kulturella grupper såväl som inom en vänkrets. Den stora mängden av etisk oenighet blir ännu mer påtaglig om vi jämför med frågor som rör naturliga fakta - det är till exempel inte så många som anser att jorden är platt, och finns det tvivlare kan vi dessutom på ett ganska övertygande sätt visa att de hyser felaktiga uppfattningar. Den bästa förklaringen till allt detta sägs av antirealismen vara att det inte existerar några värdefakta, att det inte finns några objektiva rätt eller fel.
Realisterna kan dock försvara sig mot oenighetsargumentet tämligen tillfredsställande:
För det första kan man hävda att naturliga fakta låter sig mätas och vägas med hjälp av naturvetenskapligt utformade verktyg. Vi kan i princip ta reda på hur lång en person är. Detta gäller inte för värdefakta. Och detta motbevisar inte existensen av värdefakta.
För det andra kan man hävda att mängden av etisk oenighet är mindre än vad man kan tro. Hur mycket är vi inte eniga om egentligen? Samhällen fungerar relativt bra. Utan någon form av konsensus skulle vi befinna oss i Hobbes naturtillstånd.
För det tredje, om man kan förklara en stor del av de etiska oenigheterna så kan de inte längre tas för fundamentala etiska oenigheter vilka är de enda som utgör reella hot mot realismen. Förklaringar av oenigheter kan bestå av att minst en av parterna lider av minst ett kognitivt tillkortakommande. Kognitiva tillkortakommanden är sådant som påverkar individer att tänka oklart, exempelvis partiskhet, missuppfattningar och andra tankefel. Andra förklaringar av oenigheter kan bestå av att parterna i en given etisk oenighet inte härleder sina uppfattningar ur tillräckligt liknande omständigheter. En part är för dödsstraff på grund av att dödsstraffet fungerar preventivt i dennes land medan en annan part är emot dödsstraff för att dödsstraffet accelererar de grövsta brotten i dennes land.
För det fjärde kan man peka på att det faktiskt existerar en massa saker som vi inte kan ta reda på som rör naturliga fakta. Hur många sekunder levde Olof Palme? Bara för att vi inte kan ta reda på denna fråga så underminerar inte detta tron på att det finns ett riktigt svar på den.
Även om realister lyckas bortförklara oenighetsargumentet ligger bollen kvar hos dem. De bör vid en given oenighet kunna peka på precis vad det är som gör att oenigheten finns där. Detta är ofta svårt. Man har inte tillgång till de oeniga parternas tankeprocesser. Likväl har de lyckats avvärja sig. Oavgjort tills vidare?
Personligen lutar jag mig åt någon slags kontextualism. Det existerar rätt och fel på ett svagt sätt och informationen finns i kontexten. Det finns alltså inga giltiga universella moraliska principer. Det en realist måste göra är dock att sänka de epistemologiska kraven. Vi kan inte alltid veta och ibland kan vi tycka olika på grund av det som nämnts ovan. Här kan Habermas kommunikativa teori anslutas så att vi får hjälp att veta hur själva processen fram till bedömningar av rätt och fel går till, att vi får ett "know how" om vårt "know that".
Till sist och som vanligt tror jag inte att det föreligger tillräckligt mycket överlappning mellan realisters och antirealisters respektive föreställningar om problemet. De härleder sina uppfattningar ur olika omständigheter.
Läs mer om frågan här: http://www.diva-portal.org/oru/abstract.xsql?dbid=1262
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar